Det finns minnesvärda år och så finns det minnesvärda år. 2020 blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, jag tror att ni förstår precis vad jag menar. Det år som började lugnt och fint förvandlades plötsligt till en berg- och dalbana som påverkade varje aspekt av vår vardag. Jag är så trött på Covid-19, men det går inte att skriva om året som gått utan att nämna pandemin. Varje nyhetsrapportering och presskonferens blev en brutal påminnelse om vår egen litenhet inför naturens besynnerliga påfund. Vi betraktade en hel värld, länder, samhällen, företag och individer som knäade under oro och ovisshet. Många tappade fotfästet, andra vacklade betänkligt.

Jag tror på att fortsätta framåt, det är så jag fungerar. Oavsett hur tungt det är att ta nästa kliv och nästa igen, så känns det alltid mer logiskt att ta ett kämpigt steg till än att stanna upp. Men i slutet på mars kändes det nästan omöjligt. Jag stod ansikte mot ansikte med helt nya förutsättningar vars konsekvenser var svårbedömda, ett skarpt läge då normalt helt otänkbara scenarier plötsligt kändes fullt tänkbara. Ansvar och svåra beslut är jag van vid, men det här var något helt annat. Jag fann mig i en pressad situation. Inte bara som en egen individ med familj och anhöriga att bekymra mig om, utan även som vd med ansvar för ett helt företag och en hel grupp med människor som litade på att jag skulle styra rätt.

Det var nödvändigt för mig att kliva ur pressen och skapa förutsättningar för att återigen kunna tänka rationellt och lösningsorienterat. Jag såg till att förstärka goda vanor och skapa frizoner för hjärnhälsosamma aktiviteter, främst med fokus på sömn, bra näringsrik mat och fysiska aktiviteter. Detta gav mig välbehövlig återhämtning och tillsammans med statistik, detaljerade data och konkreta fakta kunde jag därefter enklare ta ut en kurs för dagen därpå, dagen efter den och veckan efter. Ett längre tidsspann än så var svårt att förutspå, svängningarna i samhället, landet och världen var stora. Ovissheten påverkade alla på företaget, både som kollegor och som individer. Tydliga svar önskades. Vad skulle hända, när och hur? Men det fanns inga tydliga svar vilket var frustrerande.

Jag kunde inte påverka omvärlden, men jag såg en möjlighet att påverka det vi hade framför oss. Siktet ställdes om, vi zoomade in och vårt nya motto blev ”här och nu”. Jag ville försöka hitta en inspirerande riktning med förutsättningarna som fanns, trots osäkerhet. Något som ledde oss framåt. Långsiktiga planer med långa tidslinjer lades på is till förmån för korta listor och post it-lappar som enklare kunde betas av. Projekt som tålmodigt väntat på ”det rätta tillfället” blev uppgraderade till nu-projekt. Allt för avlägsna mål bröts ner i förenklade delar som snabbt gick att omsätta i den nya vardag vi befann oss i. Sakta började jag se klart igen. Inte på det vis att jag kunde förutspå vad som skulle hända och inte på det vis att jag kände mig helt lugn stormen, men jag såg att vi flöt bra. Alla var friska och kvar ombord, om än lite tilltufsade. Vi rörde oss framåt, stabilt.

Under den mest skakiga perioden (april t.o.m. juli) arbetade vi fokuserat tillsammans. Vi hanterade vardagen med kunder och affärer och (inte att förglömma) oron som fanns med oss. Vilket team! Vad vi hann med under den tiden? Otroligt mycket! Vi hann lansera och etablera ett nytt företagsnamn, ny logotyp och ny grafisk profil som har gett oss ett prydligare yttre men också mer flexibilitet. Med nytt namn är vi redo att expandera ut i Europa, en spännande utmaning som vi ser fram emot. Vi fick tid att analysera vår försäljning i detalj och göra mindre sortimentjusteringar vilka gav omedelbar effekt. Vi etablerade fantastiska två års garanti på både renoverat och begagnat, något vi är mycket stolta över. Vi lanserade en nyutvecklad användbar onlinetjänst för en av våra viktiga kundgrupper. Vi skapade nya rutiner som effektiviserade verksamheten, tydliggjorde prioritet, justerade processer, såg över avtal mm. Vi var produktiva och det kändes.

Att gå framåt med kortare steg i en jämn takt och att ”plocka den frukt vi nådde” visade sig vara ett bra beslut. För alla. Det skapade en känsla av stadighet. Ja, faktiskt mer än en känsla. Resultatet av vårt nya motto blev att vi gick in i det svenska höstmörkret bättre förberedda än vad vi någonsin varit. Även om perioden hade varit otroligt påfrestande och vi alla insåg att det var långt från över, så hade något hänt. Vi hade samlat ihop oss, enats under nytt namn, mitt i en pandemi.

Historien har lärt oss att det alltid ljusnar efter mörka tider. Jag är övertygade om att vi även efter Covid-19 lärt oss saker som enar oss människor så att vi tillsammans står bättre rustade inför nya hot. Vi kommer att behöva det. Jag längtar tillbaka till den normala vardagen, samtidigt kan jag inte förneka att jag under 2020 samlat på mig viktiga lärdomar och fått insikter som jag aldrig annars hade fått eller förstått. Jag har vuxit som människa och som ledare. Mina medarbetare har vuxit som individer och kollegor. Allt har gått så fort att jag har kunnat se förändringen ske framför mina ögon. Mina medarbetare har trotsat ovisshet och klivit fram med starkt engagemang, modigt nytänk och väldig handlingskraft. Runt omkring oss har vi sett medmänsklighet, ödmjukhet, hjälpsamhet och värme. Det finns sannerligen hopp för framtiden.

När jag skriver detta befinner Sverige sig på kulmen (hoppas jag) av en andra våg. En andra våg av vem vet hur många. Håll ut, håll i, säger våra myndigheter och så säger även jag. Med eftertryck: håll ut, alla. Mina varmaste tankar är hos alla som drabbats hårt av Covid-19. Jag håller fast vid att mörka tider följs av ljus och med det önskar jag nu alla ett friskt och fridfullt avslut på ett omtumlande år.